Toppa formkurvan? Jo, jag har nog slängt ur mig något sådant, och kanske redan då i december, när Nordic Wellness hade rabatt på gymkort och många med mig försökte hitta ett sätt att överleva de mörka månaderna.
I nya papperskalendern drogs det streck, ringades in och gulmarkerades, för att inga födelsedagsfiranden, klämdagar och lov skulle missas, och hänryckningens tid verkade oroväckande avlägsen, men man har ju hängt med i några år nu och vet hur snabbt det går och att man med lite disciplin och planering kan utnyttja tiden maximalt.
I receptionen på gymmet ler de uppmuntrande, när man för tredje, eller möjligtvis fjärde gången, samma vecka släntrar in genom dörrarna med en burk Noccio i ena handen och påstår att man redan märker en ENORM skillnad. De har såklart statistik och vet, när den värsta ruschen är över och elaka virus, smärtande muskelgrupper och allmän håglöshet får flödet att avta.
Plötsligt är det april och upp till bevis och där står man med grusade planer och ser inte hur man ska kunna njuta ens av kullerstensbeklädda gator och överraskande höjdskillnader i Lundaloppet, för att veckan därpå spurta förbi kollegan i Blodomloppet och visa att ålder bara är en siffra.
Ja, mycket gnäll nu, jag vet, men om man nu bestämt sig för att vara käck, spänstig och ungdomlig för sin ålder och gärna lägger ut reels som inte visar minsta tecken på trötta axlar , stela knän och dålig balans, så får man vara glad, att de sällan varar mer än ett par minuter de där filmsnuttarna.
Kanske borde jag bara lägga med allt snack om mycoplasma, eller vad det nu är som spökat de senaste veckorna, och erkänna att det förmodligen är ren och skär åldersnoja, som fått mig ur balans. Att sextio inte alls är det nya fyrtio ter sig allt mer verkligt och man erkänner glatt att man inte alls blir så besviken, om något hallaballo ställs in i sista minuten och man tvingas tillbringa fredagskvällen hemma på soffan.
Att höga klackar inte fungerar, kan jag acceptera, och det är väl inte hela världen om man inte alltid lyckas visa glädje, tacksamhet och kåthet varje vecka, men helt uträknad vill man ju inte ses som bara för att man fyller 60 och måste därför visa lite djävlar anamma.
Plötsligt minns jag min pappas 60- årsfirande, som om det var igår, och tänker att han kanske brottades med precis samma frågor, men det är sådant som tål att tänkas på. Det är visserligen trettio år sedan, men det är ju i stort sett allt man råkar nämna eller snubbla över, och alltid något man kan lära sig något av.
